Luleå stad erhöll sina första privilegier 12 juni 1621. Dess plats utstakades först vid sockenkyrkan, där byn Gammelstad nu ligger. På grund av de hinder för sjöfarten som farledernas fortgående uppgrundning orsakade flyttades emellertid staden enligt drottning Kristinas res. 30 maj 1649 1 mil närmare kusten till en halvö nära Luleälvens utlopp, där äganderätten till marken bekräftades i K.brev 24 dec. 1652. En ödeläggande brand medförde allmän återflyttning till gamla staden år 1637; återuppbyggandet påbörjades i början av 1660-talet. Staden fick egen kyrka 1667 och särskild kaplan 1674. Fram till 1888 utgjorde staden annex under landsförsamlingen, då den jämlikt kungl. förordning 24 april 1868 blev regalt pastorat. En del markregleringar har därefter skett mellan staden och landskommunen. Av lägenheterna Ön eller Stadsön och Hermansängen, tillhörande Luleå stads donationsjord men belägna inom Nederluleå socken, räknas Hermansängen i allo till staden. Stadsön kyrkoskrevs i Nederluleå och betalade tidigare de kyrkliga och kommunala avgälderna dels till landet, dels till staden.
Genom k. brev 10 juni 1892 bestämdes dels att Ön eller Stadsön skulle från 1893 års början både i kyrkligt och kommunalt avseende tillhöra Nederluleå socken, dels att det s.k. Svartöhemmanet eller 3/64 mantal Björsby nr 6 ävensom inom området för Luleå stads hamn liggande nio angivna holmar skulle överflyttas från Nederluleå socken och tingslag till Luleå stad. Genom k. brev 18 maj 1894 blevo vidare 3/16 mantal Notviken och det från Nederluleå pastorsboställe utbrutna 3/16 mantal, som anslagits till löningsjord å kyrkoherden i Luleå stad, från 1895 års början skilda från Nederluleå socken och förlagda till staden. Jämlikt k.brev 31 mars 1932 ha slutligen vissa områden av Nederluleå socken, däribland Svartöstadens municipalsamhälle och den s.k. Skurholmsstaden, med 1933 års ingång i allo införlivats med Luleå stad. Samtidigt överflyttades en del av staden tillhörande skiften till Nederluleå socken.